Dröm inte bara. . . Åk iväg: Äntligen funkar bloggen

Dröm inte bara. . . Åk iväg: Äntligen funkar bloggen: Som jag slitit med alla funktioner.Inte lätt när inte kunskaper sitter där dom borde. Vi har det bra. Bor nu på vår gamla plats 48 i Palm C...

Äntligen funkar bloggen

Som jag slitit med alla funktioner.Inte lätt när inte kunskaper sitter där dom borde.
Vi har det bra. Bor nu på vår gamla plats 48 i Palm Creek och njuter av livet.
Dagarna fyller vi med roliga saker som träning, syrum och promenader. För att inte tala om hur roligt det är att möta gamla vänner som vi lärt känna för 7 år sedan. Alla hänger med.

Vi stannade hos Nina och Tea någon vecka och fixade med bussen som varit på reparation. En dam grrrrr körde npå oss i våras, körde sönder yttre backspegeln, och smet. Men nu var det fixat.
Vi träffade Simon och Miles, våra barnbarn, som är vuxna nu. Så fort det gått, men två härliga ungdomar.
Våra vänner från Texas, Mary och Nancy, kom till Junction city och vi fick också möjligheten att träffa dom.

26 oktober lämnade vi Oregon för resan sydöst mot första målet Yosemite nationalpark. Med vår speed tog det tre dagar.Nog för att USA är stort men vi var allt litet sega. Tillbringade nätterna på Walmart parkeringar och det är helt OK. Man kan både handla sova och kolla ett segt gästWiFi där.

Tog in på en RVpark, Indian flat, strax utanför parken med ngn timmes resa in till Visitor center. Visste att det inte var så enkelt med att få plats med vårt hela boende. Skönt att kunna duscha varmt vatten för vår vattenvärmeberedare hade pajat.
Dagen därpå, Halloween, stod vi vid en hållplats och väntade på bussen och just den turen gick inte. Men en kvinna stannade och plockade upp oss och körde oss till visitor center. Hon kom från Australien och också hon på besök. Jättetrevligt hade vi.
Turligt nog gick det en buss tillbaka som passerade vår park. Men bussen blev stoppad och ett ras hade skett och stora jord och stenmassor hade beravt vägen. Det skulle ta 2-3 dagar att rensa upp och så länge kunde vi ju inte vänta. Det hade regnat så mycket och länge att marken var underminerad. Så bussen tog oss ut södra infarten, en tur på 4 timmar med ett byte. Stämningen var god och föraren, en kvinna, körde som en biltjuv lol. Tog nästan kurvorna på två hjul och det var både smalt och djupa stup. Vi passerade också Mariposa som ligger just vid södra infarten. Dit hade vi tänkt åka för att se på alla gigantiska träd som finns där men vägen var avständ. Peppade oss litet och sa att det tar vi nästa gång.

Så det blev fortsättning på resan nu med siktet inställt på Kingman och våra vänner där. Alltid lika roligt att träffa svenska Margareta och henne man David. Vi hängde upp belysning på framsidan av huset. Det ska börjas i tid. Men att klättra på stegar är inte alom givet.

Bestämde oss för att förlänga vistelsen här i parken en vecka och efter att ha sovit på IKEAs parkering i Phoenix kom vi hit.

Val har det varit med förvirring och oro och demonstrationer.

Beställde tid och fick varmvattenberedaren lagad och några andra cosmetiska saker fixade. 10 mil är det till Tuscon där vi fick det fixat. Körde tillbaka hit och skulle ta ut slaidern, den lilla holken , som drar ut sängen ngn halvmeter. Så det blev 10 mil till Tuscon dagen därpå och då var det en lite motot som gått sönder.
Bussen börjar få en diger sjukjournal. Turligt nog har vi en tilläggsförsäkring. Nu hoppas vi på bättre dagar.

Det här blev mycket skrivande men eftersom vi inte varit inne på bloggen på länge vill vi berätta vad som hänt.
Kollar hur ni har det med väder och vind via internet och följer facebook. Ni finns i tankar och hjärta.

Verkar som att jag får jobba på med att få fram bilder men det kommer.