Mitt barnbarn Charlie och jag gick en spännande promenad, ett äventyr, genom gröna salar och vitsippsmattor. Hon berättade medan vi vandrade vägen fram att snart skulle det bli mörkare men sen så skulle det bli ljust igen. Det kan man klart se på bilden vad hon menade. Långt där framme finns en öppen plats med en vy över en åker som gränsar till sjön .Den ljusa platsen.Väl framme där ville hon gå tillbaka till tryggheten hemma. Till mamma och pappa och gungan och allt som hon känner till. Så enorma träden måste vara och vägen så bred och lång för en liten gumma som snart fyller fem.
Och jag kan känna detsamma men med andra perspektiv i bakfickan.
Jag gillar verkligen äventyr och utmaningar i rimliga doser och våra halvårs vistelser i USA. Allt vi har möjligheter till både att träffa vår familj och alla våra vänner och att upptäcka nya saker. För att inte tala om alla nya erfarenheter och språket som tar oss allt djupare in i relationer.
Och att upptäcka Hemma när man kommer tillbaka till Sverige igen. Allt det välkända och trygga.
Man behöver komma bort för att upptäcka och uppskatta det man har.
Vägen är både mörk och det finns ljusa platser precis som Charlie beskrev det för mig. Och jag behöver också komma hem till mina nära och kära och det som jag så väl känner igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar